Bandet mellan mor och son
När Axel låg i magen var jag orolig jämnt. Med ett färskt missfall i tankarna och blödningar i början var det nästan oundvikligt.
När jag började känna honom lättade oron, men så fort jag inte känt något på länge kom den smygande igen. Sen hände något som jag har funderat mycket på nu i efterhand. Varje gång som jag tänkte; "nu var det längesen jag kände något" så sparkade, buffade eller vände han sig. Varje gång.
När han var nyfödd och låg i sin vagn och sov så hände det att jag tänkte samma sak och som på given signal gnydde han till, hostade, vände sig eller gjorde något annat, men så att jag hörde honom.
Detta händer fortfarande. Han är som sin mor och låter väldigt lite när han sover och på nätterna när jag vaknar till och ligger och lyssnar om han andas och inte hör honom på länge och jag tänker samma sak så direkt snarkar han till eller något annat. Slumpen? Nää.. Det tror jag inte..
Sanningen om harar.
Ni vet att det sägs att om man stänger av lamporna på bilen när man har en hare framför, så sticker den åt sidan igen?
Det är en LÖGN.
Och ni vet att det sägs att harar skuttar snabbt?
Det är också en LÖGN.
Just sayin'...
Rättelse
De hade inte satt honom på den andra avdelningen pga att han hade blivit knuffad. Dom gör så ibland när dom är få barn där! Att något barn går till en annan avdelning för att fylla upp den.
Personalen jag pratade med igår hade bara uttryckt sig klumpigt. Och det var ju skönt!
Längesedan.
Idag är det kallt och rått. Det blåser och småregnar.. Jag har tvättstugan och pojken är på dagis.
Igår hade det visst hänt något på dagis, han hade visst blivit illa knuffad och varit ledsen och rädd.. Det gjorde ont i mammahjärtat att veta att jag inte var där. Det som förvånade mig mest var att då hade personalen satt Axel på en annan avdelning, trots att det inte var han som hade gjort fel och det känns lite jobbigt. Idag ville jag tala med personalen om detta, men henne jag pratade med visste tydligen inget. Jag får försöka i eftermiddag när jag hämtar honom igen.
Jag förstår ju självklart att barn knuffas och så, jag jag ju varit barn själv. Men att de då när han är rädd och ledsen skickar över honom på en annan avdelning, bort från där han var trygg? Nej, det accepterar jag inte!
På jobbfronten intet nytt. Jag förstår de som tar livet av sig när de blir arbetslösa. Fy fan för att leva med denna ständiga press från alla håll och alla frågor. Det är inget jag önskar min värsta fiende.
The battle of the sexes
Robinson på tv4 går bara utför. För er icke insatta har avsnitten hittills gått ut på att det är ett tjejlag och ett killlag. Killarna har suttit inspärrade i arresten i den lokala byn, medans tjejerna blev återigen uppdelade i 2 lag. Det finns alltså 2 tjejlag och ett killlag.
Tjejlagen har tävlat emot varann i tävlingar som har gått ut på att de ska brottas i vatten och sand och få sandsäckar över till sitt lags mål, att 2 tjejer ska duellera mot varann genom att sitta ihop vid midjan med läderremmar och krypa, kråla och åla sig (i grunt vatten) till "sin" sida. Allt medan Paolo Roberto står bredbent med armarna i kors och stirrar när bikiniöverdelar åker på sned och trosor åker ner. Dessutom lovar han att "vinner ni så får ni något som kommer att vara en STOOR fördel för ditt lag i framtiden".
Gissa vad dom tävlar om?
En MAN.
(som dom senare i programmet gnäller på är ingen man. Han är nämligen rädd för småkryp.)
Tjejlagen har tävlat emot varann i tävlingar som har gått ut på att de ska brottas i vatten och sand och få sandsäckar över till sitt lags mål, att 2 tjejer ska duellera mot varann genom att sitta ihop vid midjan med läderremmar och krypa, kråla och åla sig (i grunt vatten) till "sin" sida. Allt medan Paolo Roberto står bredbent med armarna i kors och stirrar när bikiniöverdelar åker på sned och trosor åker ner. Dessutom lovar han att "vinner ni så får ni något som kommer att vara en STOOR fördel för ditt lag i framtiden".
Gissa vad dom tävlar om?
En MAN.
(som dom senare i programmet gnäller på är ingen man. Han är nämligen rädd för småkryp.)
Dagisstart
Idag är det dagis på allvar för Axel, mig och Enzo. Och gissa vem som det är värst för av oss 3? ENZO! Han är helt förtvivlad när jag kommer hem utan Axel. Springer som en tok och piper mellan dörrarna här. Han är övertygad om att jag glömt Axel utanför. Nåväl, han vänjer sig väl också.
Inskolningen har gått upp och ner, men mest upp faktiskt! Men oj vad ont det gör i mammahjärtat när han blir ledsen när jag ska gå.. Ojojoj.. Men jag slutar aldrig att förundras hur förlåtande dom är när dom är så små. Det är bara tills jag gått som han är ledsen och sen när jag kommer igen får jag en stor puss och en bamsekram och sen är det bra med det, hade det varit jag hade jag varit arg forever liksom..
Idag ska han vara där i 5 timmar och både äta och sova där. Men något han har fått från sin far är att han kan somna precis varsom helst. Hoppas det gäller dagis med!
Och jag? Ja, jag ska väl vänta på att tiden ska gå antar jag! :)
Inskolningen har gått upp och ner, men mest upp faktiskt! Men oj vad ont det gör i mammahjärtat när han blir ledsen när jag ska gå.. Ojojoj.. Men jag slutar aldrig att förundras hur förlåtande dom är när dom är så små. Det är bara tills jag gått som han är ledsen och sen när jag kommer igen får jag en stor puss och en bamsekram och sen är det bra med det, hade det varit jag hade jag varit arg forever liksom..
Idag ska han vara där i 5 timmar och både äta och sova där. Men något han har fått från sin far är att han kan somna precis varsom helst. Hoppas det gäller dagis med!
Och jag? Ja, jag ska väl vänta på att tiden ska gå antar jag! :)
Idag går mina tankar till Norge.
Sitter i bilen med en sovande son brevid mig och hör regnet smattra stillsamt på taket. Det är som att världen gråter..
Idag tänker jag på de som för en vecka sedan miste livet i en fruktansvärd och avskyvärd handling. Och på de som överlevde.
och på det femte året..
...börjar vi imorgon
här är vi på vår sons dop
Idag är det vår 4 årsdag. Vi har hunnit med mycket, 2 boenden, 3 bilar, 3 barnvagnar, en hund och ett barn. Nu börjar nästa del av vårt liv och om ca 4 månader kommer det datumet, när jag låg hela natten och övade på de där 3 orden. Jag sa dom på olika sätt, tyst så han inte skulle vakna. Jag var så nervös, denna gången menade jag det verkligen.
Tillsist, klockan fem på morgonen, tänkte jag: Nu får det bära eller brista. Skulle han säga det tillbaka? Jag drog efter andan och sa högt och tydligt; JAG ÄLSKAR DIG.
2 långa sekunder efter sa han: Jag älskar dig också. Känns det bättre nu?
(han hade hört mig när jag låg och övade, han som är så svårväckt annars)
Så långt bort men ändå så nära.
Igår läste jag en krönika i en tidning och det var en mening som fastnade i mitt huvud; "Det känns så nära att det lika gärna skulle kunna vara här, i Sverige."
Jag pratar såklart om massmordet i Norge.
Jag mindes exakt vad jag gjorde och hur jag kände mig då, den 11 Septemper 2001. Jag hade nyss av någon anledning kommit hem från skolan tidigt på dagen, jag var ensam hemma och gick som vanligt in och slog på tvn. Jag stod på golvet framför tvn och då såg jag bilderna, ett av WTC tornen i lågor och det andra blir träffat av ett flygplan. Jag satte mig på golvet och bara gapade. Mitt framför mina ögon rasar sen det första tornet, och lite senare det andra. Jag minns att jag kände stor fasa för vad jag såg, och var tvungen att ringa mamma på jobbet och fråga om det verkligen var sant. Och jo, det var det ju. Resten av dagen fylldes tv rutan av bilder av brinnande, rykande, kollapsande torn.
I fredags kväll kände jag mig likadan, men nu var det så nära. Jag menar, USA är ju så långt bort, men Norge, det gränsar ju till Sverige. Vad skiljer landen åt? Ett par timmars resa? Att detta kunde hända så nära, och när alla minst anade det, mitt på blanka eftermiddagen kändes väldigt skrämmande. Det kunde lika gärna varit här, där jag bor, i Sverige. Sen tänkte jag på de stackars barnen på ön, som blev lurade av en person, som utgav sig för att vara tryggheten själv, en polis. De barnen är döda nu. Och jag undrar; När kommer de som överlevde någonsin att lita på en polis igen? Vad denna mannen har gjort har inte bara skadat nästan ett hundratal familjer och ännu fler överlevare, men också polistryggheten. När kommer dessa barnen kunna se på en polis utan att känna skräck?
Jag känner stor sorg för hela Norges befolkning. Och särskilt för de familjerna som miste deras mamma, pappa, son, dotter, bror eller syster på ön Utöja och i Oslo. Må styrkan vara med er.
Jag pratar såklart om massmordet i Norge.
Jag mindes exakt vad jag gjorde och hur jag kände mig då, den 11 Septemper 2001. Jag hade nyss av någon anledning kommit hem från skolan tidigt på dagen, jag var ensam hemma och gick som vanligt in och slog på tvn. Jag stod på golvet framför tvn och då såg jag bilderna, ett av WTC tornen i lågor och det andra blir träffat av ett flygplan. Jag satte mig på golvet och bara gapade. Mitt framför mina ögon rasar sen det första tornet, och lite senare det andra. Jag minns att jag kände stor fasa för vad jag såg, och var tvungen att ringa mamma på jobbet och fråga om det verkligen var sant. Och jo, det var det ju. Resten av dagen fylldes tv rutan av bilder av brinnande, rykande, kollapsande torn.
I fredags kväll kände jag mig likadan, men nu var det så nära. Jag menar, USA är ju så långt bort, men Norge, det gränsar ju till Sverige. Vad skiljer landen åt? Ett par timmars resa? Att detta kunde hända så nära, och när alla minst anade det, mitt på blanka eftermiddagen kändes väldigt skrämmande. Det kunde lika gärna varit här, där jag bor, i Sverige. Sen tänkte jag på de stackars barnen på ön, som blev lurade av en person, som utgav sig för att vara tryggheten själv, en polis. De barnen är döda nu. Och jag undrar; När kommer de som överlevde någonsin att lita på en polis igen? Vad denna mannen har gjort har inte bara skadat nästan ett hundratal familjer och ännu fler överlevare, men också polistryggheten. När kommer dessa barnen kunna se på en polis utan att känna skräck?
Jag känner stor sorg för hela Norges befolkning. Och särskilt för de familjerna som miste deras mamma, pappa, son, dotter, bror eller syster på ön Utöja och i Oslo. Må styrkan vara med er.
Oönskad (med)ömkan
Ibland när jag träffar gamla kompisar, eller rättare sagt, gamla kompisars mammor (och med gamla kompisar menar jag de som jag gick i skolan med) får jag direkt en känsla av att de tycker synd om mig. Det är något i sättet de försiktigt frågar hur jag har det, och vad jag gör på dagarna (svaret på den sistnämnda frågan borde vara rätt självklart med en ettåring). Deras blick fylls genast med ömkan när jag svarar att jag tar hand om mitt barn och ibland är vi på olika barn-saker eller så hittar vi på något själva.
Jag förstår inte riktigt. Varför är det synd om mig? Är det bara för att jag inte kan (och det hade jag visst kunnat, om jag velat!) vara ute varje helg och supa skallen i bitar? Är det bara för att jag prioriterar att vara med min familj på helgerna istället för att hänga ute i byn, som någon j*vla fjortis? Nej, jag fattar verkligen inte. Jag är liksom över det, jag började så tidigt att jag tycker att jag har kommit över det nu. Jag känner liksom ingen dragning till det livet. Been there, done that liksom.
Jag vet VEM jag är, jag vet VAD jag vill och jag vet att jag är BEHÖVD, och det är minsann inte så illa pinkat för att vara 21 år. Och jag tycker verkligen inte synd om mig själv för det.
Jag förstår inte riktigt. Varför är det synd om mig? Är det bara för att jag inte kan (och det hade jag visst kunnat, om jag velat!) vara ute varje helg och supa skallen i bitar? Är det bara för att jag prioriterar att vara med min familj på helgerna istället för att hänga ute i byn, som någon j*vla fjortis? Nej, jag fattar verkligen inte. Jag är liksom över det, jag började så tidigt att jag tycker att jag har kommit över det nu. Jag känner liksom ingen dragning till det livet. Been there, done that liksom.
Jag vet VEM jag är, jag vet VAD jag vill och jag vet att jag är BEHÖVD, och det är minsann inte så illa pinkat för att vara 21 år. Och jag tycker verkligen inte synd om mig själv för det.
Ny(gammal)mamma
När bebisen är nyfödd är man en "nybliven mamma". Men sen då? När bebisen inte är nyfödd längre och börjar bli ett barn istället för bebis, vad blir man då? "Gammalmamma"? Eller bara "mamma"?
Jag känner mig fortfarande ny. Och min bebis är ingen bebis längre, utan snart 15 månader.. Ibland får jag hejda mig själv när jag håller på att säga "Jag är en nybliven mamma", det känns inte riktigt rätt längre. Men samtidigt känner jag mig ny nästan varje dag. Och de dagarna som jag inte känner mig ny, så kan man vara ganska säker på att det händer något som gör att jag känner mig ny igen.
Var går gränsen mellan en ny mamma och en "gammal" mamma och kommer man någonsin att bli "van"?
Jag känner mig fortfarande ny. Och min bebis är ingen bebis längre, utan snart 15 månader.. Ibland får jag hejda mig själv när jag håller på att säga "Jag är en nybliven mamma", det känns inte riktigt rätt längre. Men samtidigt känner jag mig ny nästan varje dag. Och de dagarna som jag inte känner mig ny, så kan man vara ganska säker på att det händer något som gör att jag känner mig ny igen.
Var går gränsen mellan en ny mamma och en "gammal" mamma och kommer man någonsin att bli "van"?
När en kvinna får barn..
När man som tjej går igenom vissa områden här i byn, särskilt på eftermiddagen (efter skolan slutat) eller kvällen kan man nästan räkna med att få kommentarer, visslingar och rop kastade efter sig, en del trevliga, en del inte så trevliga av diverse pojkar, unga och äldre män, majoriteten ickesvenskar men även svenskar är duktiga på det. Skulle de råka vara bakom en känner man dessutom de brännande blickarna i ryggen samtidigt som man får en kommentar om ens bak. Det som skrämmer mig mest är när det är små pojkar som knappt släppt tutten som fäller dessa kommentarer..
Detta har alltid gjort mig väldigt illa till mods och jag har ofta gått långa omvägar runt, eller om jag varit tvungen att gå igenom, gått snabbt, nästan sprungit tills jag var på "safe ground" igen. Sedan jag fick barn har detta ändrats.
Nu kan jag gå, sakta och lugnt igenom samma områden utan att få en enda blick eller en ynka vissling! Detta känns väldigt skönt, men jag kan inte låta bli att undra varför? Vad är det som händer med en kvinna när hon får barn som gör att människor av det motsatta könet inte beter sig så mot en längre? Sen vänder jag på frågan, vad är det som gör att män tror att det är okej att bete sig så mot kvinnor, med barn eller inte?
Detta har alltid gjort mig väldigt illa till mods och jag har ofta gått långa omvägar runt, eller om jag varit tvungen att gå igenom, gått snabbt, nästan sprungit tills jag var på "safe ground" igen. Sedan jag fick barn har detta ändrats.
Nu kan jag gå, sakta och lugnt igenom samma områden utan att få en enda blick eller en ynka vissling! Detta känns väldigt skönt, men jag kan inte låta bli att undra varför? Vad är det som händer med en kvinna när hon får barn som gör att människor av det motsatta könet inte beter sig så mot en längre? Sen vänder jag på frågan, vad är det som gör att män tror att det är okej att bete sig så mot kvinnor, med barn eller inte?
Arvegods
Min lilla lillasyster har piercat naveln.
Mitt hål försvann i takt med att naveln ploppade ut när min son var i magen. Nu har min syster ärvt mina piercingar och jag känner mig oerhört gammal. Vadå? Var inte hon nyss 5? Hur kan hon blivit så stor? När jag såg henne på köpcentret när hon gjort sin piercing såg hon så stor ut. Det kändes dessutom konstigt att hon var där själv, utan våra föräldrar. Snacka om att verkligheten hann ifatt mig.
Mitt hål försvann i takt med att naveln ploppade ut när min son var i magen. Nu har min syster ärvt mina piercingar och jag känner mig oerhört gammal. Vadå? Var inte hon nyss 5? Hur kan hon blivit så stor? När jag såg henne på köpcentret när hon gjort sin piercing såg hon så stor ut. Det kändes dessutom konstigt att hon var där själv, utan våra föräldrar. Snacka om att verkligheten hann ifatt mig.
En krossad verklighet.
Igår var jag och sonen hos doktorn. Han var förkyld i förra veckan och sen i onsdags har han haft en hemsk hosta, jag tyckte han rosslade & väste värre än en 90 åring med både KOL och lungcancer på samma gång och i måndagsmorse rann bägaren över då han hostade så mycket så att han kräkte ner hela sin säng..
Nåväl, vi fick tid samma dag, vilket förvånade mig väldigt. Vi kom dit, träffade läkaren (som tur var även barnläkare), han lyssnade på han och frågade mig: "Har någon i era familjer astma?" JA. Min pappa har astma och har haft hela mitt liv. Det visade sig att om man är under 2 år och har två infektioner med pipande andningsljud och plus den ärftliga faktorn är det nästan säkert att Axel har det. Detta var alltså han första infektion, kommer det en till så....
Min värld fullkomligt rasade samman och jag såg framför mig hela hans (vårt) liv med inhalatorer, andra mediciner, astma anfall och jag frågade mig själv: Varför mig!?(vilket kanske är lite egiostiskt, men så var det). Lite senare ändrades den frågan till: Varför han?! för jag hade gladeligen fått astma, bara han slipper.
Nu har jag gjort research och funnit att de flesta som får det under 2 års ålder växer ur det, och har inte särskilt mycket besvär av det, och jag ber att Axel ska få vara i den gruppen, OM det nu visar sig att så är fallet att han har fått astma.
Min älskade plutt bebis får nu både bricanyl och kåvepenin och han hatar det.. Snacka om ont i mammahjärtat.
Nåväl, vi fick tid samma dag, vilket förvånade mig väldigt. Vi kom dit, träffade läkaren (som tur var även barnläkare), han lyssnade på han och frågade mig: "Har någon i era familjer astma?" JA. Min pappa har astma och har haft hela mitt liv. Det visade sig att om man är under 2 år och har två infektioner med pipande andningsljud och plus den ärftliga faktorn är det nästan säkert att Axel har det. Detta var alltså han första infektion, kommer det en till så....
Min värld fullkomligt rasade samman och jag såg framför mig hela hans (vårt) liv med inhalatorer, andra mediciner, astma anfall och jag frågade mig själv: Varför mig!?(vilket kanske är lite egiostiskt, men så var det). Lite senare ändrades den frågan till: Varför han?! för jag hade gladeligen fått astma, bara han slipper.
Nu har jag gjort research och funnit att de flesta som får det under 2 års ålder växer ur det, och har inte särskilt mycket besvär av det, och jag ber att Axel ska få vara i den gruppen, OM det nu visar sig att så är fallet att han har fått astma.
Min älskade plutt bebis får nu både bricanyl och kåvepenin och han hatar det.. Snacka om ont i mammahjärtat.
Två första gånger i en smäll
I lördags bestämde jag mig. Jag skulle in till optikern i Helsingborg för att prova ut solglasögon som jag ska ha min skärpa i. Butiken är lite och varm och ligger mitt inne i stan och brukar vara knökafull på lördagar. Jag såg framför mig en arg, varm och irriterad bebis och en ännu mer irriterad pappa så vi bestämde oss för att låta Farmor och Farfar passa Axel de timmarna vi var borta.
Detta var första gången jag och Henke har varit borta från Axel tillsammans i mer än 20 minuter. Detta kändes... Halvt. Jag kände mig som att jag hade tappat min ena arm och jag fick kämpa mot tårarna när vi åkte. Det släppte rätt snabbt och det var skönt att kunna prova i lugn och ro och liksom bara vara vi. Vi visste ju att han hade det bra där han var!
När vi kom hem några timmar senare visade det sig att Axel gått och fått feber! 38,7 grader, bara sådär! Inget annat, bara hög feber. Detta var också första gången, (han har ju haft feber innan, men alltid då i samband med vaccination) som han var sjuk på riktigt och OJ vad ont det gjorde i mammahjärtat när jag insåg att jag varit ifrån han trots hans feber, (som han inte hade när vi lämnade honom bara 3-4 timmar tidigare).
Nåväl, den steg under kvällen och fanns fortfarande under söndagen och på måndag morgon. På måndag förmiddag var den borta igen.
Mysko grejer det där!
Detta var första gången jag och Henke har varit borta från Axel tillsammans i mer än 20 minuter. Detta kändes... Halvt. Jag kände mig som att jag hade tappat min ena arm och jag fick kämpa mot tårarna när vi åkte. Det släppte rätt snabbt och det var skönt att kunna prova i lugn och ro och liksom bara vara vi. Vi visste ju att han hade det bra där han var!
När vi kom hem några timmar senare visade det sig att Axel gått och fått feber! 38,7 grader, bara sådär! Inget annat, bara hög feber. Detta var också första gången, (han har ju haft feber innan, men alltid då i samband med vaccination) som han var sjuk på riktigt och OJ vad ont det gjorde i mammahjärtat när jag insåg att jag varit ifrån han trots hans feber, (som han inte hade när vi lämnade honom bara 3-4 timmar tidigare).
Nåväl, den steg under kvällen och fanns fortfarande under söndagen och på måndag morgon. På måndag förmiddag var den borta igen.
Mysko grejer det där!
Vårpromenad
I lördags eftermiddag tog jag sonen och hunden på promenad runt en sjö en bit ifrån oss. Det var längesen vi gick där, det gick ju inte för snön, men nu när den är borta går det igen.
Runt sjön går det en grusväg så man kommer runt och ser den från alla håll. Där finns en lekplats (som i detta nu är full med nersågade träd, som jag verkligen hoppas kommer bort därifrån innan sommaren), en hundrast gård och lite (sönderslagna) bänkar här och var. Trots skicket tyckte jag att det var mysigt att gå där i eftermiddagssolen. Jag satte mig på en bänk i solen och försökte få så mycket D-vitamin det bara gick. Axel sov i vagnen och Enzo lekte med ankorna, som inte ville leka med honom. Sjön är nämligen full med ankor. På sommaren är ön i mitten ett måsnäste och ljudnivån är nästan öronbedövande och då brukar de också finnas canada gäss
Jag som är livrädd för fåglar borde kanske hålla mig därifrån, men de är på andra sidan ett staket och kommer (förhoppningsvis) sålunda inte nära mig.
de stackars ankorna har bara en plätt i mitten vid fontänen där de kan simma. Fast jag personligen hade nog valt att gå på isen istället för att simma i det iskalla vattnet.
Runt sjön går det en grusväg så man kommer runt och ser den från alla håll. Där finns en lekplats (som i detta nu är full med nersågade träd, som jag verkligen hoppas kommer bort därifrån innan sommaren), en hundrast gård och lite (sönderslagna) bänkar här och var. Trots skicket tyckte jag att det var mysigt att gå där i eftermiddagssolen. Jag satte mig på en bänk i solen och försökte få så mycket D-vitamin det bara gick. Axel sov i vagnen och Enzo lekte med ankorna, som inte ville leka med honom. Sjön är nämligen full med ankor. På sommaren är ön i mitten ett måsnäste och ljudnivån är nästan öronbedövande och då brukar de också finnas canada gäss
Jag som är livrädd för fåglar borde kanske hålla mig därifrån, men de är på andra sidan ett staket och kommer (förhoppningsvis) sålunda inte nära mig.
de stackars ankorna har bara en plätt i mitten vid fontänen där de kan simma. Fast jag personligen hade nog valt att gå på isen istället för att simma i det iskalla vattnet.
Vår son är nog lite feg
När jag var i Axels ålder gick jag jättefint.. Om någon höll mig i händerna vill säga. Tillsist tröttnade min mamma och gav mig en penna att hålla i och höll själv i den andra änden. Jag gick och då släppte hon och jag fortsatte gå. Sen slutade jag inte igen.
Axel gör likadant, går jättefint om någon håller han i handen men vi alla börjar bli väldigt trötta i ryggarna efter allt traskande så nu tycker jag att han kan lära sig gå själv så igår använde jag mig av penntricket och det funkade! Han tog 4 eller 5 steg (vilket gör den totala mängden steg 6-7 steg:)) och sen satte han sig på rumpan när han insåg att han gick själv.
Sen dess har det inte gått att lura han mer, så fort jag sätter pennan i handen på han så sätter han sig ner. Gullunge!
Sen tittar han på mig precis som att: Vadå? Jag är väl inte dum heller! ;) Sen flinar han :)
Axel gör likadant, går jättefint om någon håller han i handen men vi alla börjar bli väldigt trötta i ryggarna efter allt traskande så nu tycker jag att han kan lära sig gå själv så igår använde jag mig av penntricket och det funkade! Han tog 4 eller 5 steg (vilket gör den totala mängden steg 6-7 steg:)) och sen satte han sig på rumpan när han insåg att han gick själv.
Sen dess har det inte gått att lura han mer, så fort jag sätter pennan i handen på han så sätter han sig ner. Gullunge!
Sen tittar han på mig precis som att: Vadå? Jag är väl inte dum heller! ;) Sen flinar han :)
Om bilar och vaccinationer.
Vi köpte ny bil strax efter sommaren, då den förra var lite för liten för vagn, stol, hundbur och oss och kanske andra passagerare så vi behövde en kombi. Vi provkörde, klämde, kände, vred och vände på minst 4 olika modeller. vi åkte från bilhandlare till bilhandlare i jakt på bilen som var perfekt för oss.
Tillslut fann vi den, en midnattsblåsvartlila Mazda 6 kombi och vi var förälskade. Att välja bil är rätt svårt egentligen.. Allt ska ju klaffa, man ska gilla allt hos den för man ska ju leva med en ett tag, det är ungefär som att välja boende. Och allt har varit jättebra med bilen, den har passat oss som handen i handsken.. Ända fram till ett par månader sedan.
Mitt bälte snurrade inte upp sig automatiskt varken när jag tog det på eller av mig. Vi lämnade den till verkstad, där de konstaterade att där inte var något fel på bältet, men de hade smörjt "spolrullen" iallafall. Visst, så vi körde hem igen. Detta förlorade mannen en hel arbetsdag för.
Nu, för ca 3 veckor sedan började den bakre bildörren att konstra, även den på min sida. Jag sitter vänster bak och sonen på den högra sidan. Dörren går alltså i de flesta fall inte att öppna, varken utifrån eller inifrån. Detta har vi varit och lämnat bilen 2 ggr för, men "där är inget fel" på dörren, och ändå förtsätter det. Man kan ju fråga sig vad som händer om vi krockar coh bilen fattar eld, och vi förutsätter att H är avtuppad i förarsätet. Då kommer alltså varken jag eller A ut. Inte hunden heller för den delen. Bara tanken skrämmer mig.
Nåväl, nu har vi skickat ett långt mejl till verkstaden, på deras begäran, som de ska vidarebefodra till Mazda.
Idag var det även dags för sonens 1 års vaccination. Vi vägde och mätte samtidigt, och det såg bra ut. Han ammade medans han fick sprutorna och pep bara lite när han fick den andra sprutan, den som gör ont när vaccinet kommer in, men lugnade sig rätt snabbt. Min pojke är så duktig!
Nu sover han. Hoppas febern håller sig borta.
Tillslut fann vi den, en midnattsblåsvartlila Mazda 6 kombi och vi var förälskade. Att välja bil är rätt svårt egentligen.. Allt ska ju klaffa, man ska gilla allt hos den för man ska ju leva med en ett tag, det är ungefär som att välja boende. Och allt har varit jättebra med bilen, den har passat oss som handen i handsken.. Ända fram till ett par månader sedan.
Mitt bälte snurrade inte upp sig automatiskt varken när jag tog det på eller av mig. Vi lämnade den till verkstad, där de konstaterade att där inte var något fel på bältet, men de hade smörjt "spolrullen" iallafall. Visst, så vi körde hem igen. Detta förlorade mannen en hel arbetsdag för.
Nu, för ca 3 veckor sedan började den bakre bildörren att konstra, även den på min sida. Jag sitter vänster bak och sonen på den högra sidan. Dörren går alltså i de flesta fall inte att öppna, varken utifrån eller inifrån. Detta har vi varit och lämnat bilen 2 ggr för, men "där är inget fel" på dörren, och ändå förtsätter det. Man kan ju fråga sig vad som händer om vi krockar coh bilen fattar eld, och vi förutsätter att H är avtuppad i förarsätet. Då kommer alltså varken jag eller A ut. Inte hunden heller för den delen. Bara tanken skrämmer mig.
Nåväl, nu har vi skickat ett långt mejl till verkstaden, på deras begäran, som de ska vidarebefodra till Mazda.
Idag var det även dags för sonens 1 års vaccination. Vi vägde och mätte samtidigt, och det såg bra ut. Han ammade medans han fick sprutorna och pep bara lite när han fick den andra sprutan, den som gör ont när vaccinet kommer in, men lugnade sig rätt snabbt. Min pojke är så duktig!
Nu sover han. Hoppas febern håller sig borta.
Den tjugoförsta födelsedagen
Det senaste året har bara flugit förbi. Förra året samma dag låg vi på sjukhuset och höll tummarna för att både jag och bebisen skulle få egna födelsedagar.. Det är märkligt hur mycket som kan hända på ett ynka år! Vi fick nytt boende, Axel föddes och vårt liv ändrades radikalt. Jag blev färdigutbildad och Axel fick uppleva sin första jul. Sommaren var stekhet och vintern iskall. Vi hann med 1 termin babysim och 1,5 termin babysång.. Det har varit väldigt många "första gånger", alldeles för många för att räkna upp här. Enzo blev 2 år och är busigare än busigast.
Jag känner att jag dessutom vuxit en hel del, ja, inte på storleken alltså, utan som människa! Fast det är nog rätt oundvikligt när man blir mamma och får ett nytt liv att ge liv åt. Man har liksom inte bara sig själv att tänka på längre.
Axel firade dessutom min födelsedag genom att göra kryp-premiär och mamma grät :)
Jag känner att jag dessutom vuxit en hel del, ja, inte på storleken alltså, utan som människa! Fast det är nog rätt oundvikligt när man blir mamma och får ett nytt liv att ge liv åt. Man har liksom inte bara sig själv att tänka på längre.
Axel firade dessutom min födelsedag genom att göra kryp-premiär och mamma grät :)
Afrodans
Jag har alltså börjat träna afrodans. Det är en sorts omgjord afrikansk stamdans, vilket i de flesta rörelserna går ut på att man gör hushållssysslor igentligen. Vi gräver, simmar, bakar, trampar jord, hugger sten och slår med ett spjut bland annat.
Detta görs till underbar musik med mycket bongotrummor, härlig rytm och tempo. Om jag säger lejonkungenmusik kanske de flesta förstår vad jag menar.
Vitsen med det hela är att överdriva rörelserna, såklart görs allt utifrån egen bästa förmåga och jag älskar sådan "träning". Jag gillar inte att stå på ett löpband i 1 timme och stirra rakt in i väggen eller att ligga och pumpa musklerna i en bänkpress.
Detta passar mig perfekt!
Detta görs till underbar musik med mycket bongotrummor, härlig rytm och tempo. Om jag säger lejonkungenmusik kanske de flesta förstår vad jag menar.
Vitsen med det hela är att överdriva rörelserna, såklart görs allt utifrån egen bästa förmåga och jag älskar sådan "träning". Jag gillar inte att stå på ett löpband i 1 timme och stirra rakt in i väggen eller att ligga och pumpa musklerna i en bänkpress.
Detta passar mig perfekt!
