...och det är jag nöjd med. Man säger så himla mycket innan man får barn, man ska tackla den situationen på det sättet, när det gäller det där ska jag tycka si och så, men det blir nästan aldrig som man sagt. Vi sa till exempel att vi skulle ha tygblöjor; vi har inte använt en enda tygblöja. Vi sa att han inte skulle sova i vår säng, ändå så låg han här till han var över ett år och började tycka att det var trångt, varmt och jobbigt. Hade han inte gjort det så hade han nog fortfarande sovit här. Jag sa oxå att jag inte skulle glömma mig själv, att jag skulle ha samma liv som innan. Oj vad fel jag hade. Nu är han snart 1,5 år och mitt liv snurrar runt om honom, men glömt mig själv vill jag inte säga, möjligtvis lagt på hyllan. Jag kommer liksom fortfarande ihåg hur man sminkar sig det är inte så, men man ger sååå mycket av sig själv till sitt barn att det är i princip omöjligt att vara som innan. Men jag spenderar gladeligen all min tid med honom, (visst ibland kan det vara VÄLDIGT skönt när H kommer hem och tar över), denna tiden varar inte alls länge till. Snart börjar han dagis och jag ska jobba. Ångest deluxe. Min son är liksom hela mitt liv, min vardag. Och jag är fullkomligt nöjd med det!

 Idag ammade jag mitt barn mitt på dagen för första gången på en väldig massa månader.

När han vaknade efter middagsluren var han gnällig, tråkig och bara gick runt och grät. Jag hade ont i huvudet, var trött och trött på att han inte gick att trösta. Sen kom jag på vad en annan bloggare skrivit mååånga gånger:

"Prova med bröstet först. Gråt är en sen signal"

Så jag gjorde det. Tio minuter av amning och både han och jag var som förbytta. Jag kände ett totalt lugn sköljas över hela mig och jag kände mig direkt mycket piggare.
Nu när man inte ammar så längre (eftersom sonen endast ammar på morgonen numer), så kände man verkligen skillnad.
Resten av eftermiddagen gick som en dans. Ingen gråt och ingen tandgnisslan. Man kan ju inte förneka sambandet.

Vår son fryser väldigt lätt om fötterna precis som sin mor och jakten på raggsockor har varit lång. Idag fick jag höra: Nämen, har han ROSA raggsockor?! Tonfallet var nästan i falsett, ögonen uppspärrade och munnen vidöppen.

Ja, han har rosa raggsockor, och de värmer precis lika bra som ett par blåa eller gråa som är de enda färgerna jag har hittat annars. Så varför inte frågade jag? Jamen, folk kan ju tro att han är en flicka.

Sonen är nu över 1 år och det flesta vet att han är en pojke, även om han har rosa raggsockor. Och de som inte vet, eller tror att han är en flicka på grund av ett par rosafärgade sockor är människor som vi inte känner och som alltså inte behöver veta vad det är för kön på vårt barn. Jag kom inte för mig att fräsa ifrån till människan för jag tyckte kommentaren var så urbota dum att jag blev helt ställd.


Jag kan inte låta bli att undra vad det är i den rosa färgen på killar som får människor (läs mammor) att bli nästan hysteriska. Det är inte ett dugg synd om han för att han bär något rosa, han är 1 år och jag hade kunnat sätta på han en hello kitty tröja med matchande tights och han hade inte protesterat. Och han kommer inte att bli homosexuell för det heller, och om han skulle vara det hade han nog varit det även utan rosafärgade raggsockor.


p.s han har även en lila nappflaska och tro det eller ej, han dricker faktiskt lika bra och gärna ur den som ur den blåa. d.s

Ojoj.. Nu har han alltså blivit ett år och det känns som igår han låg alldeles kletig och nyfödd på min bara mage på sjukhuset i Helsingborg.. Hänger man någonsin med?

Det roliga var att under hela dagen, vid de speciella tiderna 12.45 (vattnet gick), 15.45 (vi kom till förlossningen) 19.40 (Axels föddes) och 00.20 (vi kom till BB) råkade jag slå en blick på klockan och kom ihåg hur jag kände mig vid just de klockslagen för exakt ett år sedan. 

Axel verkade ha jätteroligt och han fick kladda med sin alldeles egna tårtbit. Jag kände mig lycklig och stolt som få när jag vid ett par tillfällen tänkte: Detta har VI gjort, jag och Henke, vi har kämpat och haft medvind, vi har gråtit och vi har skrattat och vi har börjat uppfostra vårt alldeles egna lilla barn, och jag tycker att vi gjort ett väldigt bra jobb såhär långt! Och nu är det bara hela vårt liv kvar!  Jag älskar min familj, och jag är så innerligt glad att vi behöll han från första början. Det har varit jobbigt, men det är det verkligen värt!





Vår älskade födelsedagsgris öppnar sin första present på morgonen efter mammas och pappas skönsång!

Idag var det dags för sonens allra första tandläkarbesök. Jag har sett fram emot detta jättemycket sen vi fick kallelsen och tyckt det skulle bli jätteroligt.

Men oj vad jag misstog mig.

Jag orkar inte dra allt, men det som gjorde mig mest ledsen var att hon, (som alla andra läkare, utom vår BVC sköterska, har gjort efter 6 månaders dagen passerades) ifrågasatte att han fortfarande ammade. Frågan löd: Varför väljer du att amma han istället för att ge välling?

Tja, varför inte? Jag ser välling som en väldigt onödig kostnad när man ändå har bröstmjölk gratis och varken jag eller sonen lider av det. Tvärtom faktiskt!

Det är så irriterande, bara för att man inte är "normal" och slutar amma sitt barn så fort det har fått smakportioner så måste man bli ifrågasatt hela tiden. Och man måste dessutom försvara sig alltid.

Varför är det så igentligen?