Idag ammade jag mitt barn mitt på dagen för första gången på en väldig massa månader.

När han vaknade efter middagsluren var han gnällig, tråkig och bara gick runt och grät. Jag hade ont i huvudet, var trött och trött på att han inte gick att trösta. Sen kom jag på vad en annan bloggare skrivit mååånga gånger:

"Prova med bröstet först. Gråt är en sen signal"

Så jag gjorde det. Tio minuter av amning och både han och jag var som förbytta. Jag kände ett totalt lugn sköljas över hela mig och jag kände mig direkt mycket piggare.
Nu när man inte ammar så längre (eftersom sonen endast ammar på morgonen numer), så kände man verkligen skillnad.
Resten av eftermiddagen gick som en dans. Ingen gråt och ingen tandgnisslan. Man kan ju inte förneka sambandet.

Ibland när jag träffar gamla kompisar, eller rättare sagt, gamla kompisars mammor (och med gamla kompisar menar jag de som jag gick i skolan med) får jag direkt en känsla av att de tycker synd om mig. Det är något i sättet de försiktigt frågar hur jag har det, och vad jag gör på dagarna (svaret på den sistnämnda frågan borde vara rätt självklart med en ettåring). Deras blick fylls genast med ömkan när jag svarar att jag tar hand om mitt barn och ibland är vi på olika barn-saker eller så hittar vi på något själva.

Jag förstår inte riktigt. Varför är det synd om mig? Är det bara för att jag inte kan (och det hade jag visst kunnat, om jag velat!) vara ute varje helg och supa skallen i bitar? Är det bara för att jag prioriterar att vara med min familj på helgerna istället för att hänga ute i byn, som någon j*vla fjortis? Nej, jag fattar verkligen inte. Jag är liksom över det, jag började så tidigt att jag tycker att jag har kommit över det nu. Jag känner liksom ingen dragning till det livet. Been there, done that liksom.

Jag vet VEM jag är, jag vet VAD jag vill och jag vet att jag är BEHÖVD, och det är minsann inte så illa pinkat för att vara 21 år. Och jag tycker verkligen inte synd om mig själv för det.

När bebisen är nyfödd är man en "nybliven mamma". Men sen då? När bebisen inte är nyfödd längre och börjar bli ett barn istället för bebis, vad blir man då? "Gammalmamma"? Eller bara "mamma"?

Jag känner mig fortfarande ny. Och min bebis är ingen bebis längre, utan snart 15 månader.. Ibland får jag hejda mig själv när jag håller på att säga "Jag är en nybliven mamma", det känns inte riktigt rätt längre. Men samtidigt känner jag mig ny nästan varje dag. Och de dagarna som jag inte känner mig ny, så kan man vara ganska säker på att det händer något som gör att jag känner mig ny igen. 

Var går gränsen mellan en ny mamma och en "gammal" mamma och kommer man någonsin att bli "van"?