När man som tjej går igenom vissa områden här i byn, särskilt på eftermiddagen (efter skolan slutat) eller kvällen kan man nästan räkna med att få kommentarer, visslingar och rop kastade efter sig, en del trevliga, en del inte så trevliga av diverse pojkar, unga och äldre män, majoriteten ickesvenskar men även svenskar är duktiga på det. Skulle de råka vara bakom en känner man dessutom de brännande blickarna i ryggen samtidigt som man får en kommentar om ens bak. Det som skrämmer mig mest är när det är små pojkar som knappt släppt tutten som fäller dessa kommentarer.. 

Detta har alltid gjort mig väldigt illa till mods och jag har ofta gått långa omvägar runt, eller om jag varit tvungen att gå igenom, gått snabbt, nästan sprungit tills jag var på "safe ground" igen. Sedan jag fick barn har detta ändrats.

 Nu kan jag gå, sakta och lugnt igenom samma områden utan att få en enda blick eller en ynka vissling! Detta känns väldigt skönt, men jag kan inte låta bli att undra varför? Vad är det som händer med en kvinna när hon får barn som gör att människor av det motsatta könet inte beter sig så mot en längre? Sen vänder jag på frågan, vad är det som gör att män tror att det är okej att bete sig så mot kvinnor, med barn eller inte? 

Min lilla lillasyster har piercat naveln.

Mitt hål försvann i takt med att naveln ploppade ut när min son var i magen. Nu har min syster ärvt mina piercingar och jag känner mig oerhört gammal. Vadå? Var inte hon nyss 5? Hur kan hon blivit så stor? När jag såg henne på köpcentret när hon gjort sin piercing såg hon så stor ut. Det kändes dessutom konstigt att hon var där själv, utan våra föräldrar. Snacka om att verkligheten hann ifatt mig.

Igår var jag och sonen hos doktorn. Han var förkyld i förra veckan och sen i onsdags har han haft en hemsk hosta, jag tyckte han rosslade & väste värre än en 90 åring med både KOL och lungcancer på samma gång och i måndagsmorse rann bägaren över då han hostade så mycket så att han kräkte ner hela sin säng..


Nåväl, vi fick tid samma dag, vilket förvånade mig väldigt. Vi kom dit, träffade läkaren (som tur var även barnläkare), han lyssnade på han och frågade mig: "Har någon i era familjer astma?" JA. Min pappa har astma och har haft hela mitt liv. Det visade sig att om man är under 2 år och har två infektioner med pipande andningsljud och plus den ärftliga faktorn är det nästan säkert att Axel har det. Detta var alltså han första infektion, kommer det en till så....

Min värld fullkomligt rasade samman och jag såg framför mig hela hans (vårt) liv med inhalatorer, andra mediciner, astma anfall och jag frågade mig själv: Varför mig!?(vilket kanske är lite egiostiskt, men så var det). Lite senare ändrades den frågan till: Varför han?! för jag hade gladeligen fått astma, bara han slipper.



Nu har jag gjort research och funnit att de flesta som får det under 2 års ålder växer ur det, och har inte särskilt mycket besvär av det, och jag ber att Axel ska få vara i den gruppen, OM det nu visar sig att så är fallet att han har fått astma.

Min älskade plutt bebis får nu både bricanyl och kåvepenin och han hatar det.. Snacka om ont i mammahjärtat. 

I lördags bestämde jag mig. Jag skulle in till optikern i Helsingborg för att prova ut solglasögon som jag ska ha min skärpa i. Butiken är lite och varm och ligger mitt inne i stan och brukar vara knökafull på lördagar. Jag såg framför mig en arg, varm och irriterad bebis och en ännu mer irriterad pappa så vi bestämde oss för att låta Farmor och Farfar passa Axel de timmarna vi var borta.

Detta var första gången jag och Henke har varit borta från Axel tillsammans i mer än 20 minuter. Detta kändes... Halvt. Jag kände mig som att jag hade tappat min ena arm och jag fick kämpa mot tårarna när vi åkte. Det släppte rätt snabbt och det var skönt att kunna prova i lugn och ro och liksom bara vara vi. Vi visste ju att han hade det bra där han var!

När vi kom hem några timmar senare visade det sig att Axel gått och fått feber! 38,7 grader, bara sådär! Inget annat, bara hög feber. Detta var också första gången, (han har ju haft feber innan, men alltid då i samband med vaccination) som han var sjuk på riktigt och OJ vad ont det gjorde i mammahjärtat när jag insåg att jag varit ifrån han trots hans feber, (som han inte hade när vi lämnade honom bara 3-4 timmar tidigare).

Nåväl, den steg under kvällen och fanns fortfarande under söndagen och på måndag morgon. På måndag förmiddag var den borta igen. 

Mysko grejer det där!

I lördags eftermiddag tog jag sonen och hunden på promenad runt en sjö en bit ifrån oss. Det var längesen vi gick där, det gick ju inte för snön, men nu när den är borta går det igen.

Runt sjön går det en grusväg så man kommer runt och ser den från alla håll. Där finns en lekplats (som i detta nu är full med nersågade träd, som jag verkligen hoppas kommer bort därifrån innan sommaren), en hundrast gård och lite (sönderslagna) bänkar här och var. Trots skicket tyckte jag att det var mysigt att gå där i eftermiddagssolen. Jag satte mig på en bänk i solen och försökte få så mycket D-vitamin det bara gick. Axel sov i vagnen och Enzo lekte med ankorna, som inte ville leka med honom. Sjön är nämligen full med ankor. På sommaren är ön i mitten ett måsnäste och ljudnivån är nästan öronbedövande och då brukar de också finnas canada gäss

Jag som är livrädd för fåglar borde kanske hålla mig därifrån, men de är på andra sidan ett staket och kommer (förhoppningsvis) sålunda inte nära mig.



de stackars ankorna har bara en plätt i mitten vid fontänen där de kan simma. Fast jag personligen hade nog valt att gå på isen istället för att simma i det iskalla vattnet.

När jag var i Axels ålder gick jag jättefint.. Om någon höll mig i händerna vill säga. Tillsist tröttnade min mamma och gav mig en penna att hålla i och höll själv i den andra änden. Jag gick och då släppte hon och jag fortsatte gå. Sen slutade jag inte igen.


Axel gör likadant, går jättefint om någon håller han i handen men vi alla börjar bli väldigt trötta i ryggarna efter allt traskande så nu tycker jag att han kan lära sig gå själv så igår använde jag mig av penntricket och det funkade! Han tog 4 eller 5 steg (vilket gör den totala mängden steg 6-7 steg:)) och sen satte han sig på rumpan när han insåg att han gick själv.

Sen dess har det inte gått att lura han mer, så fort jag sätter pennan i handen på han så sätter han sig ner. Gullunge!

Sen tittar han på mig precis som att: Vadå? Jag är väl inte dum heller! ;) Sen flinar han :)