Sitter i bilen med en sovande son brevid mig och hör regnet smattra stillsamt på taket. Det är som att världen gråter.. Idag tänker jag på de som för en vecka sedan miste livet i en fruktansvärd och avskyvärd handling. Och på de som överlevde.

Igår läste jag en krönika i en tidning och det var en mening som fastnade i mitt huvud; "Det känns så nära att det lika gärna skulle kunna vara här, i Sverige."

Jag pratar såklart om massmordet i Norge.

Jag mindes exakt vad jag gjorde och hur jag kände mig då, den 11 Septemper 2001. Jag hade nyss av någon anledning kommit hem från skolan tidigt på dagen, jag var ensam hemma och gick som vanligt in och slog på tvn. Jag stod på golvet framför tvn och då såg jag bilderna, ett av WTC tornen i lågor och det andra blir träffat av ett flygplan. Jag satte mig på golvet och bara gapade. Mitt framför mina ögon rasar sen det första tornet, och lite senare det andra. Jag minns att jag kände stor fasa för vad jag såg, och var tvungen att ringa mamma på jobbet och fråga om det verkligen var sant. Och jo, det var det ju. Resten av dagen fylldes tv rutan av bilder av brinnande, rykande, kollapsande torn.

 I fredags kväll kände jag mig likadan, men nu var det så nära. Jag menar, USA är ju så långt bort, men Norge, det gränsar ju till Sverige. Vad skiljer landen åt? Ett par timmars resa? Att detta kunde hända så nära, och när alla minst anade det, mitt på blanka eftermiddagen kändes väldigt skrämmande. Det kunde lika gärna varit här, där jag bor, i Sverige. Sen tänkte jag på de stackars barnen på ön, som blev lurade av en person, som utgav sig för att vara tryggheten själv, en polis. De barnen är döda nu. Och jag undrar; När kommer de som överlevde någonsin att lita på en polis igen? Vad denna mannen har gjort har inte bara skadat nästan ett hundratal familjer och ännu fler överlevare, men också polistryggheten. När kommer dessa barnen kunna se på en polis utan att känna skräck?

Jag känner stor sorg för hela Norges befolkning. Och särskilt för de familjerna som miste deras mamma, pappa, son, dotter, bror eller syster på ön Utöja och i Oslo. Må styrkan vara med er.

...och det är jag nöjd med. Man säger så himla mycket innan man får barn, man ska tackla den situationen på det sättet, när det gäller det där ska jag tycka si och så, men det blir nästan aldrig som man sagt. Vi sa till exempel att vi skulle ha tygblöjor; vi har inte använt en enda tygblöja. Vi sa att han inte skulle sova i vår säng, ändå så låg han här till han var över ett år och började tycka att det var trångt, varmt och jobbigt. Hade han inte gjort det så hade han nog fortfarande sovit här. Jag sa oxå att jag inte skulle glömma mig själv, att jag skulle ha samma liv som innan. Oj vad fel jag hade. Nu är han snart 1,5 år och mitt liv snurrar runt om honom, men glömt mig själv vill jag inte säga, möjligtvis lagt på hyllan. Jag kommer liksom fortfarande ihåg hur man sminkar sig det är inte så, men man ger sååå mycket av sig själv till sitt barn att det är i princip omöjligt att vara som innan. Men jag spenderar gladeligen all min tid med honom, (visst ibland kan det vara VÄLDIGT skönt när H kommer hem och tar över), denna tiden varar inte alls länge till. Snart börjar han dagis och jag ska jobba. Ångest deluxe. Min son är liksom hela mitt liv, min vardag. Och jag är fullkomligt nöjd med det!