Idag är det dagis på allvar för Axel, mig och Enzo. Och gissa vem som det är värst för av oss 3? ENZO! Han är helt förtvivlad när jag kommer hem utan Axel. Springer som en tok och piper mellan dörrarna här. Han är övertygad om att jag glömt Axel utanför. Nåväl, han vänjer sig väl också.

Inskolningen har gått upp och ner, men mest upp faktiskt! Men oj vad ont det gör i mammahjärtat när han blir ledsen när jag ska gå.. Ojojoj.. Men jag slutar aldrig att förundras hur förlåtande dom är när dom är så små. Det är bara tills jag gått som han är ledsen och sen när jag kommer igen får jag en stor puss och en bamsekram och sen är det bra med det, hade det varit jag hade jag varit arg forever liksom..

Idag ska han vara där i 5 timmar och både äta och sova där. Men något han har fått från sin far är att han kan somna precis varsom helst. Hoppas det gäller dagis med!

Och jag? Ja, jag ska väl vänta på att tiden ska gå antar jag! :)