Igår var jag och sonen hos doktorn. Han var förkyld i förra veckan och sen i onsdags har han haft en hemsk hosta, jag tyckte han rosslade & väste värre än en 90 åring med både KOL och lungcancer på samma gång och i måndagsmorse rann bägaren över då han hostade så mycket så att han kräkte ner hela sin säng..


Nåväl, vi fick tid samma dag, vilket förvånade mig väldigt. Vi kom dit, träffade läkaren (som tur var även barnläkare), han lyssnade på han och frågade mig: "Har någon i era familjer astma?" JA. Min pappa har astma och har haft hela mitt liv. Det visade sig att om man är under 2 år och har två infektioner med pipande andningsljud och plus den ärftliga faktorn är det nästan säkert att Axel har det. Detta var alltså han första infektion, kommer det en till så....

Min värld fullkomligt rasade samman och jag såg framför mig hela hans (vårt) liv med inhalatorer, andra mediciner, astma anfall och jag frågade mig själv: Varför mig!?(vilket kanske är lite egiostiskt, men så var det). Lite senare ändrades den frågan till: Varför han?! för jag hade gladeligen fått astma, bara han slipper.



Nu har jag gjort research och funnit att de flesta som får det under 2 års ålder växer ur det, och har inte särskilt mycket besvär av det, och jag ber att Axel ska få vara i den gruppen, OM det nu visar sig att så är fallet att han har fått astma.

Min älskade plutt bebis får nu både bricanyl och kåvepenin och han hatar det.. Snacka om ont i mammahjärtat.