Igår läste jag en krönika i en tidning och det var en mening som fastnade i mitt huvud; "Det känns så nära att det lika gärna skulle kunna vara här, i Sverige."

Jag pratar såklart om massmordet i Norge.

Jag mindes exakt vad jag gjorde och hur jag kände mig då, den 11 Septemper 2001. Jag hade nyss av någon anledning kommit hem från skolan tidigt på dagen, jag var ensam hemma och gick som vanligt in och slog på tvn. Jag stod på golvet framför tvn och då såg jag bilderna, ett av WTC tornen i lågor och det andra blir träffat av ett flygplan. Jag satte mig på golvet och bara gapade. Mitt framför mina ögon rasar sen det första tornet, och lite senare det andra. Jag minns att jag kände stor fasa för vad jag såg, och var tvungen att ringa mamma på jobbet och fråga om det verkligen var sant. Och jo, det var det ju. Resten av dagen fylldes tv rutan av bilder av brinnande, rykande, kollapsande torn.

 I fredags kväll kände jag mig likadan, men nu var det så nära. Jag menar, USA är ju så långt bort, men Norge, det gränsar ju till Sverige. Vad skiljer landen åt? Ett par timmars resa? Att detta kunde hända så nära, och när alla minst anade det, mitt på blanka eftermiddagen kändes väldigt skrämmande. Det kunde lika gärna varit här, där jag bor, i Sverige. Sen tänkte jag på de stackars barnen på ön, som blev lurade av en person, som utgav sig för att vara tryggheten själv, en polis. De barnen är döda nu. Och jag undrar; När kommer de som överlevde någonsin att lita på en polis igen? Vad denna mannen har gjort har inte bara skadat nästan ett hundratal familjer och ännu fler överlevare, men också polistryggheten. När kommer dessa barnen kunna se på en polis utan att känna skräck?

Jag känner stor sorg för hela Norges befolkning. Och särskilt för de familjerna som miste deras mamma, pappa, son, dotter, bror eller syster på ön Utöja och i Oslo. Må styrkan vara med er.