När Axel låg i magen var jag orolig jämnt. Med ett färskt missfall i tankarna och blödningar i början var det nästan oundvikligt.

När jag började känna honom lättade oron, men så fort jag inte känt något på länge kom den smygande igen. Sen hände något som jag har funderat mycket på nu i efterhand. Varje gång som jag tänkte; "nu var det längesen jag kände något" så sparkade, buffade eller vände han sig. Varje gång.

När han var nyfödd och låg i sin vagn och sov så hände det att jag tänkte samma sak och som på given signal gnydde han till, hostade, vände sig eller gjorde något annat, men så att jag hörde honom.

Detta händer fortfarande. Han är som sin mor och låter väldigt lite när han sover och på nätterna när jag vaknar till och ligger och lyssnar om han andas och inte hör honom på länge och jag tänker samma sak så direkt snarkar han till eller något annat. Slumpen? Nää.. Det tror jag inte..