När Axel låg i magen var jag orolig jämnt. Med ett färskt missfall i tankarna och blödningar i början var det nästan oundvikligt.

När jag började känna honom lättade oron, men så fort jag inte känt något på länge kom den smygande igen. Sen hände något som jag har funderat mycket på nu i efterhand. Varje gång som jag tänkte; "nu var det längesen jag kände något" så sparkade, buffade eller vände han sig. Varje gång.

När han var nyfödd och låg i sin vagn och sov så hände det att jag tänkte samma sak och som på given signal gnydde han till, hostade, vände sig eller gjorde något annat, men så att jag hörde honom.

Detta händer fortfarande. Han är som sin mor och låter väldigt lite när han sover och på nätterna när jag vaknar till och ligger och lyssnar om han andas och inte hör honom på länge och jag tänker samma sak så direkt snarkar han till eller något annat. Slumpen? Nää.. Det tror jag inte..

Ni vet att det sägs att om man stänger av lamporna på bilen när man har en hare framför, så sticker den åt sidan igen?

Det är en LÖGN.

Och ni vet att det sägs att harar skuttar snabbt?

Det är också en LÖGN.

Just sayin'...

De hade inte satt honom på den andra avdelningen pga att han hade blivit knuffad. Dom gör så ibland när dom är få barn där! Att något barn går till en annan avdelning för att fylla upp den.

Personalen jag pratade med igår hade bara uttryckt sig klumpigt. Och det var ju skönt!

Idag är det kallt och rått. Det blåser och småregnar.. Jag har tvättstugan och pojken är på dagis.

Igår hade det visst hänt något på dagis, han hade visst blivit illa knuffad och varit ledsen och rädd.. Det gjorde ont i mammahjärtat att veta att jag inte var där. Det som förvånade mig mest var att då hade personalen satt Axel på en annan avdelning, trots att det inte var han som hade gjort fel och det känns lite jobbigt. Idag ville jag tala med personalen om detta, men henne jag pratade med visste tydligen inget. Jag får försöka i eftermiddag när jag hämtar honom igen.

Jag förstår ju självklart att barn knuffas och så, jag jag ju varit barn själv. Men att de då när han är rädd och ledsen skickar över honom på en annan avdelning, bort från där han var trygg? Nej, det accepterar jag inte!

På jobbfronten intet nytt. Jag förstår de som tar livet av sig när de blir arbetslösa. Fy fan för att leva med denna ständiga press från alla håll och alla frågor. Det är inget jag önskar min värsta fiende.