Vår son fryser väldigt lätt om fötterna precis som sin mor och jakten på raggsockor har varit lång. Idag fick jag höra: Nämen, har han ROSA raggsockor?! Tonfallet var nästan i falsett, ögonen uppspärrade och munnen vidöppen.

Ja, han har rosa raggsockor, och de värmer precis lika bra som ett par blåa eller gråa som är de enda färgerna jag har hittat annars. Så varför inte frågade jag? Jamen, folk kan ju tro att han är en flicka.

Sonen är nu över 1 år och det flesta vet att han är en pojke, även om han har rosa raggsockor. Och de som inte vet, eller tror att han är en flicka på grund av ett par rosafärgade sockor är människor som vi inte känner och som alltså inte behöver veta vad det är för kön på vårt barn. Jag kom inte för mig att fräsa ifrån till människan för jag tyckte kommentaren var så urbota dum att jag blev helt ställd.


Jag kan inte låta bli att undra vad det är i den rosa färgen på killar som får människor (läs mammor) att bli nästan hysteriska. Det är inte ett dugg synd om han för att han bär något rosa, han är 1 år och jag hade kunnat sätta på han en hello kitty tröja med matchande tights och han hade inte protesterat. Och han kommer inte att bli homosexuell för det heller, och om han skulle vara det hade han nog varit det även utan rosafärgade raggsockor.


p.s han har även en lila nappflaska och tro det eller ej, han dricker faktiskt lika bra och gärna ur den som ur den blåa. d.s

Vi köpte ny bil strax efter sommaren, då den förra var lite för liten för vagn, stol, hundbur och oss och kanske andra passagerare så vi behövde en kombi. Vi provkörde, klämde, kände, vred och vände på minst 4 olika modeller. vi åkte från bilhandlare till bilhandlare i jakt på bilen som var perfekt för oss.

Tillslut fann vi den, en midnattsblåsvartlila Mazda 6 kombi och vi var förälskade. Att välja bil är rätt svårt egentligen.. Allt ska ju klaffa, man ska gilla allt hos den för man ska ju leva med en ett tag, det är ungefär som att välja boende. Och allt har varit jättebra med bilen, den har passat oss som handen i handsken.. Ända fram till ett par månader sedan.

Mitt bälte snurrade inte upp sig automatiskt varken när jag tog det på eller av mig. Vi lämnade den till verkstad, där de konstaterade att där inte var något fel på bältet, men de hade smörjt "spolrullen" iallafall. Visst, så vi körde hem igen. Detta förlorade mannen en hel arbetsdag för.

Nu, för ca 3 veckor sedan började den bakre bildörren att konstra, även den på min sida. Jag sitter vänster bak och sonen på den högra sidan. Dörren går alltså i de flesta fall inte att öppna, varken utifrån eller inifrån. Detta har vi varit och lämnat bilen 2 ggr för, men "där är inget fel" på dörren, och ändå förtsätter det. Man kan ju fråga sig vad som händer om vi krockar coh bilen fattar eld, och vi förutsätter att H är avtuppad i förarsätet. Då kommer alltså varken jag eller A ut. Inte hunden heller för den delen. Bara tanken skrämmer mig.

Nåväl, nu har vi skickat ett långt mejl till verkstaden, på deras begäran, som de ska vidarebefodra till Mazda. 

Idag var det även dags för sonens 1 års vaccination. Vi vägde och mätte samtidigt, och det såg bra ut. Han ammade medans han fick sprutorna och pep bara lite när han fick den andra sprutan, den som gör ont när vaccinet kommer in, men lugnade sig rätt snabbt. Min pojke är så duktig!  
Nu sover han. Hoppas febern håller sig borta. 

Ojoj.. Nu har han alltså blivit ett år och det känns som igår han låg alldeles kletig och nyfödd på min bara mage på sjukhuset i Helsingborg.. Hänger man någonsin med?

Det roliga var att under hela dagen, vid de speciella tiderna 12.45 (vattnet gick), 15.45 (vi kom till förlossningen) 19.40 (Axels föddes) och 00.20 (vi kom till BB) råkade jag slå en blick på klockan och kom ihåg hur jag kände mig vid just de klockslagen för exakt ett år sedan. 

Axel verkade ha jätteroligt och han fick kladda med sin alldeles egna tårtbit. Jag kände mig lycklig och stolt som få när jag vid ett par tillfällen tänkte: Detta har VI gjort, jag och Henke, vi har kämpat och haft medvind, vi har gråtit och vi har skrattat och vi har börjat uppfostra vårt alldeles egna lilla barn, och jag tycker att vi gjort ett väldigt bra jobb såhär långt! Och nu är det bara hela vårt liv kvar!  Jag älskar min familj, och jag är så innerligt glad att vi behöll han från första början. Det har varit jobbigt, men det är det verkligen värt!





Vår älskade födelsedagsgris öppnar sin första present på morgonen efter mammas och pappas skönsång!

Det senaste året har bara flugit förbi. Förra året samma dag låg vi på sjukhuset och höll tummarna för att både jag och bebisen skulle få egna födelsedagar.. Det är märkligt hur mycket som kan hända på ett ynka år! Vi fick nytt boende, Axel föddes och vårt liv ändrades radikalt. Jag blev färdigutbildad och Axel fick uppleva sin första jul. Sommaren var stekhet och vintern iskall. Vi hann med 1 termin babysim och 1,5 termin babysång.. Det har varit väldigt många "första gånger", alldeles för många för att räkna upp här. Enzo blev 2 år och är busigare än busigast.

Jag känner att jag dessutom vuxit en hel del, ja, inte på storleken alltså, utan som människa! Fast det är nog rätt oundvikligt när man blir mamma och får ett nytt liv att ge liv åt. Man har liksom inte bara sig själv att tänka på längre.

Axel firade dessutom min födelsedag genom att göra kryp-premiär och mamma grät :)