Idag är det kallt och rått. Det blåser och småregnar.. Jag har tvättstugan och pojken är på dagis.

Igår hade det visst hänt något på dagis, han hade visst blivit illa knuffad och varit ledsen och rädd.. Det gjorde ont i mammahjärtat att veta att jag inte var där. Det som förvånade mig mest var att då hade personalen satt Axel på en annan avdelning, trots att det inte var han som hade gjort fel och det känns lite jobbigt. Idag ville jag tala med personalen om detta, men henne jag pratade med visste tydligen inget. Jag får försöka i eftermiddag när jag hämtar honom igen.

Jag förstår ju självklart att barn knuffas och så, jag jag ju varit barn själv. Men att de då när han är rädd och ledsen skickar över honom på en annan avdelning, bort från där han var trygg? Nej, det accepterar jag inte!

På jobbfronten intet nytt. Jag förstår de som tar livet av sig när de blir arbetslösa. Fy fan för att leva med denna ständiga press från alla håll och alla frågor. Det är inget jag önskar min värsta fiende.