Ibland när jag träffar gamla kompisar, eller rättare sagt, gamla kompisars mammor (och med gamla kompisar menar jag de som jag gick i skolan med) får jag direkt en känsla av att de tycker synd om mig. Det är något i sättet de försiktigt frågar hur jag har det, och vad jag gör på dagarna (svaret på den sistnämnda frågan borde vara rätt självklart med en ettåring). Deras blick fylls genast med ömkan när jag svarar att jag tar hand om mitt barn och ibland är vi på olika barn-saker eller så hittar vi på något själva.

Jag förstår inte riktigt. Varför är det synd om mig? Är det bara för att jag inte kan (och det hade jag visst kunnat, om jag velat!) vara ute varje helg och supa skallen i bitar? Är det bara för att jag prioriterar att vara med min familj på helgerna istället för att hänga ute i byn, som någon j*vla fjortis? Nej, jag fattar verkligen inte. Jag är liksom över det, jag började så tidigt att jag tycker att jag har kommit över det nu. Jag känner liksom ingen dragning till det livet. Been there, done that liksom.

Jag vet VEM jag är, jag vet VAD jag vill och jag vet att jag är BEHÖVD, och det är minsann inte så illa pinkat för att vara 21 år. Och jag tycker verkligen inte synd om mig själv för det.