I lördags bestämde jag mig. Jag skulle in till optikern i Helsingborg för att prova ut solglasögon som jag ska ha min skärpa i. Butiken är lite och varm och ligger mitt inne i stan och brukar vara knökafull på lördagar. Jag såg framför mig en arg, varm och irriterad bebis och en ännu mer irriterad pappa så vi bestämde oss för att låta Farmor och Farfar passa Axel de timmarna vi var borta.

Detta var första gången jag och Henke har varit borta från Axel tillsammans i mer än 20 minuter. Detta kändes... Halvt. Jag kände mig som att jag hade tappat min ena arm och jag fick kämpa mot tårarna när vi åkte. Det släppte rätt snabbt och det var skönt att kunna prova i lugn och ro och liksom bara vara vi. Vi visste ju att han hade det bra där han var!

När vi kom hem några timmar senare visade det sig att Axel gått och fått feber! 38,7 grader, bara sådär! Inget annat, bara hög feber. Detta var också första gången, (han har ju haft feber innan, men alltid då i samband med vaccination) som han var sjuk på riktigt och OJ vad ont det gjorde i mammahjärtat när jag insåg att jag varit ifrån han trots hans feber, (som han inte hade när vi lämnade honom bara 3-4 timmar tidigare).

Nåväl, den steg under kvällen och fanns fortfarande under söndagen och på måndag morgon. På måndag förmiddag var den borta igen. 

Mysko grejer det där!