Bandet mellan mor och son
När Axel låg i magen var jag orolig jämnt. Med ett färskt missfall i tankarna och blödningar i början var det nästan oundvikligt.
När jag började känna honom lättade oron, men så fort jag inte känt något på länge kom den smygande igen. Sen hände något som jag har funderat mycket på nu i efterhand. Varje gång som jag tänkte; "nu var det längesen jag kände något" så sparkade, buffade eller vände han sig. Varje gång.
När han var nyfödd och låg i sin vagn och sov så hände det att jag tänkte samma sak och som på given signal gnydde han till, hostade, vände sig eller gjorde något annat, men så att jag hörde honom.
Detta händer fortfarande. Han är som sin mor och låter väldigt lite när han sover och på nätterna när jag vaknar till och ligger och lyssnar om han andas och inte hör honom på länge och jag tänker samma sak så direkt snarkar han till eller något annat. Slumpen? Nää.. Det tror jag inte..
Sanningen om harar.
Ni vet att det sägs att om man stänger av lamporna på bilen när man har en hare framför, så sticker den åt sidan igen?
Det är en LÖGN.
Och ni vet att det sägs att harar skuttar snabbt?
Det är också en LÖGN.
Just sayin'...
Rättelse
De hade inte satt honom på den andra avdelningen pga att han hade blivit knuffad. Dom gör så ibland när dom är få barn där! Att något barn går till en annan avdelning för att fylla upp den.
Personalen jag pratade med igår hade bara uttryckt sig klumpigt. Och det var ju skönt!
Längesedan.
Idag är det kallt och rått. Det blåser och småregnar.. Jag har tvättstugan och pojken är på dagis.
Igår hade det visst hänt något på dagis, han hade visst blivit illa knuffad och varit ledsen och rädd.. Det gjorde ont i mammahjärtat att veta att jag inte var där. Det som förvånade mig mest var att då hade personalen satt Axel på en annan avdelning, trots att det inte var han som hade gjort fel och det känns lite jobbigt. Idag ville jag tala med personalen om detta, men henne jag pratade med visste tydligen inget. Jag får försöka i eftermiddag när jag hämtar honom igen.
Jag förstår ju självklart att barn knuffas och så, jag jag ju varit barn själv. Men att de då när han är rädd och ledsen skickar över honom på en annan avdelning, bort från där han var trygg? Nej, det accepterar jag inte!
På jobbfronten intet nytt. Jag förstår de som tar livet av sig när de blir arbetslösa. Fy fan för att leva med denna ständiga press från alla håll och alla frågor. Det är inget jag önskar min värsta fiende.
The battle of the sexes
Tjejlagen har tävlat emot varann i tävlingar som har gått ut på att de ska brottas i vatten och sand och få sandsäckar över till sitt lags mål, att 2 tjejer ska duellera mot varann genom att sitta ihop vid midjan med läderremmar och krypa, kråla och åla sig (i grunt vatten) till "sin" sida. Allt medan Paolo Roberto står bredbent med armarna i kors och stirrar när bikiniöverdelar åker på sned och trosor åker ner. Dessutom lovar han att "vinner ni så får ni något som kommer att vara en STOOR fördel för ditt lag i framtiden".
Gissa vad dom tävlar om?
En MAN.
(som dom senare i programmet gnäller på är ingen man. Han är nämligen rädd för småkryp.)
Dagisstart
Inskolningen har gått upp och ner, men mest upp faktiskt! Men oj vad ont det gör i mammahjärtat när han blir ledsen när jag ska gå.. Ojojoj.. Men jag slutar aldrig att förundras hur förlåtande dom är när dom är så små. Det är bara tills jag gått som han är ledsen och sen när jag kommer igen får jag en stor puss och en bamsekram och sen är det bra med det, hade det varit jag hade jag varit arg forever liksom..
Idag ska han vara där i 5 timmar och både äta och sova där. Men något han har fått från sin far är att han kan somna precis varsom helst. Hoppas det gäller dagis med!
Och jag? Ja, jag ska väl vänta på att tiden ska gå antar jag! :)
Idag går mina tankar till Norge.
och på det femte året..
...börjar vi imorgon
här är vi på vår sons dop
Idag är det vår 4 årsdag. Vi har hunnit med mycket, 2 boenden, 3 bilar, 3 barnvagnar, en hund och ett barn. Nu börjar nästa del av vårt liv och om ca 4 månader kommer det datumet, när jag låg hela natten och övade på de där 3 orden. Jag sa dom på olika sätt, tyst så han inte skulle vakna. Jag var så nervös, denna gången menade jag det verkligen.
Tillsist, klockan fem på morgonen, tänkte jag: Nu får det bära eller brista. Skulle han säga det tillbaka? Jag drog efter andan och sa högt och tydligt; JAG ÄLSKAR DIG.
2 långa sekunder efter sa han: Jag älskar dig också. Känns det bättre nu?
(han hade hört mig när jag låg och övade, han som är så svårväckt annars)
Så långt bort men ändå så nära.
Jag pratar såklart om massmordet i Norge.
Jag mindes exakt vad jag gjorde och hur jag kände mig då, den 11 Septemper 2001. Jag hade nyss av någon anledning kommit hem från skolan tidigt på dagen, jag var ensam hemma och gick som vanligt in och slog på tvn. Jag stod på golvet framför tvn och då såg jag bilderna, ett av WTC tornen i lågor och det andra blir träffat av ett flygplan. Jag satte mig på golvet och bara gapade. Mitt framför mina ögon rasar sen det första tornet, och lite senare det andra. Jag minns att jag kände stor fasa för vad jag såg, och var tvungen att ringa mamma på jobbet och fråga om det verkligen var sant. Och jo, det var det ju. Resten av dagen fylldes tv rutan av bilder av brinnande, rykande, kollapsande torn.
I fredags kväll kände jag mig likadan, men nu var det så nära. Jag menar, USA är ju så långt bort, men Norge, det gränsar ju till Sverige. Vad skiljer landen åt? Ett par timmars resa? Att detta kunde hända så nära, och när alla minst anade det, mitt på blanka eftermiddagen kändes väldigt skrämmande. Det kunde lika gärna varit här, där jag bor, i Sverige. Sen tänkte jag på de stackars barnen på ön, som blev lurade av en person, som utgav sig för att vara tryggheten själv, en polis. De barnen är döda nu. Och jag undrar; När kommer de som överlevde någonsin att lita på en polis igen? Vad denna mannen har gjort har inte bara skadat nästan ett hundratal familjer och ännu fler överlevare, men också polistryggheten. När kommer dessa barnen kunna se på en polis utan att känna skräck?
Jag känner stor sorg för hela Norges befolkning. Och särskilt för de familjerna som miste deras mamma, pappa, son, dotter, bror eller syster på ön Utöja och i Oslo. Må styrkan vara med er.
Mitt liv snurrar runt min son..
Amningens effekter
När han vaknade efter middagsluren var han gnällig, tråkig och bara gick runt och grät. Jag hade ont i huvudet, var trött och trött på att han inte gick att trösta. Sen kom jag på vad en annan bloggare skrivit mååånga gånger:
"Prova med bröstet först. Gråt är en sen signal"
Så jag gjorde det. Tio minuter av amning och både han och jag var som förbytta. Jag kände ett totalt lugn sköljas över hela mig och jag kände mig direkt mycket piggare.
Nu när man inte ammar så längre (eftersom sonen endast ammar på morgonen numer), så kände man verkligen skillnad.
Resten av eftermiddagen gick som en dans. Ingen gråt och ingen tandgnisslan. Man kan ju inte förneka sambandet.
Oönskad (med)ömkan
Jag förstår inte riktigt. Varför är det synd om mig? Är det bara för att jag inte kan (och det hade jag visst kunnat, om jag velat!) vara ute varje helg och supa skallen i bitar? Är det bara för att jag prioriterar att vara med min familj på helgerna istället för att hänga ute i byn, som någon j*vla fjortis? Nej, jag fattar verkligen inte. Jag är liksom över det, jag började så tidigt att jag tycker att jag har kommit över det nu. Jag känner liksom ingen dragning till det livet. Been there, done that liksom.
Jag vet VEM jag är, jag vet VAD jag vill och jag vet att jag är BEHÖVD, och det är minsann inte så illa pinkat för att vara 21 år. Och jag tycker verkligen inte synd om mig själv för det.
Ny(gammal)mamma
Jag känner mig fortfarande ny. Och min bebis är ingen bebis längre, utan snart 15 månader.. Ibland får jag hejda mig själv när jag håller på att säga "Jag är en nybliven mamma", det känns inte riktigt rätt längre. Men samtidigt känner jag mig ny nästan varje dag. Och de dagarna som jag inte känner mig ny, så kan man vara ganska säker på att det händer något som gör att jag känner mig ny igen.
Var går gränsen mellan en ny mamma och en "gammal" mamma och kommer man någonsin att bli "van"?
När en kvinna får barn..
Detta har alltid gjort mig väldigt illa till mods och jag har ofta gått långa omvägar runt, eller om jag varit tvungen att gå igenom, gått snabbt, nästan sprungit tills jag var på "safe ground" igen. Sedan jag fick barn har detta ändrats.
Nu kan jag gå, sakta och lugnt igenom samma områden utan att få en enda blick eller en ynka vissling! Detta känns väldigt skönt, men jag kan inte låta bli att undra varför? Vad är det som händer med en kvinna när hon får barn som gör att människor av det motsatta könet inte beter sig så mot en längre? Sen vänder jag på frågan, vad är det som gör att män tror att det är okej att bete sig så mot kvinnor, med barn eller inte?
Arvegods
Mitt hål försvann i takt med att naveln ploppade ut när min son var i magen. Nu har min syster ärvt mina piercingar och jag känner mig oerhört gammal. Vadå? Var inte hon nyss 5? Hur kan hon blivit så stor? När jag såg henne på köpcentret när hon gjort sin piercing såg hon så stor ut. Det kändes dessutom konstigt att hon var där själv, utan våra föräldrar. Snacka om att verkligheten hann ifatt mig.
